Blodförgiftning sepsis

Ibland händer det saker som får oss att inse hur sköra våra liv är.

För sex månader sedan blev jag sjuk, jättesjuk.
Jag skriver detta dels eftersom jag är en person som själv konsulterar internet så fort det är något och för att det är skönt att skriva av sig och reflektera över vad som egentligen hände. Jag hoppas med detta inlägg kunna hjälpa någon annan i samma situation.

Här är min historia

Det började med lite feber på kvällen söndagen den 28 augusti 2011. Jag gick därför och la mig tidigt och vaknade upp feberfri morgonen därpå. Tjejena lämnades som vanligt på dagis och jag åkte till jobbet.

Allt var som vanligt, men plötsligt efter ett par timmar började jag att frysa. Jag virade in mig i en filt och arbetade vidare. Efter ytterligare någon timma skakade jag så mycket att jag hade svårt att träffa rätt bokstäver på tangentbordet. Vid lunchtid gick det inte att jobba längre, så jag pallrade mig iväg till bussen för att åka hem. Jag minns att jag tänkte: hur ska jag kunna köra bil de sista kilometrarna från infartsparkeringen?

Väl hemma visade det sig att jag hade 41 graders feber. Efter två alvedon övergick frossan till kraftiga svettningar, temperaturen sjönk till 39 grader och jag kände mig ganska pigg. När alvedonen slutade att verka fick jag ont i magen och började må riktigt illa, så illa att jag kräktes tre gånger under kvällen. Magsmärtorna tilltog och jag fick okontrollerbar diarré. Den natten sov jag inte så bra, jag var konstant törstig och låg i fosterställning.

På tisdag eftermiddag började jag ana oråd, någonting i mig sa att det här inte kunde vara normalt. Jag bad min sambo att googla på magsår. Vissa symptom stämde, men långt ifrån allt. Han ringde då upp Vårdguiden (sjukvårdsupplysning). Jag fick ta över luren och beskriva alla mina symptom och smärtorna jag hade i magen. Sköterskan sa att det lät som att jag hade riktigt ont, och kopplade mig vidare till ambulans. Jag protesterade inte över detta beslut, även om jag någonstans tyckte att det var lite väl dramatiskt att åka ambulans. Så sjuk var jag väl inte? Mitt fall var inte prioriterat, men efter två timmar kom ambulanspersonalen in i sovrummet. Ambulanssköterskan klämde på magen och jag hade väldigt svårt att definiera var det gjorde som mest ont. Det var bara att åka in till SÖS. I efterhand är jag glad att jag kom in med ambulans så att jag fick ligga på en säng direkt istället för att sitta och vänta i ett väntrum.
Exakt vad som hände på akuten är lite diffust. Jag minns att det första jag gjorde var att be om en blöja eftersom jag hade för ont för att ta mig till toaletten. De tog alla möjliga sorters prover och ställde 1000 frågor. Det första de misstänkte var att jag hade blivit matförgiftad. Tarmarna röntgades, men bilderna visade inga konstigheter. Efter ett tag blev jag transporterad till gyn. Det var inte så kul att hoppa upp i gynstolen med tanke på min oroliga magen. Allt såg normalt ut även där. Sedan kom en kirurg för att kolla blindtarmen och den var ocskå frisk.

Efter ungefär sex timmar kom svaret på min sänka, 400, vilket tydde på en kraftig infektion i kroppen. Jag fick antibiotika intravenöst. Det fanns en viss oro bland läkarna över att mitt blodtryck var väldigt lågt så tillslut hamnade jag på MIVA. Medicinsk intensivvårdsavdelning.
Jag fick slangar och sladdar överallt. Dubbla dropp, kateter, artärnål och EKG. Dagen därpå gjordes ultraljud av hjärtat och lungröntgen eftersom jag upplevde obehag när jag andades in. Jag blev otroligt väl omhändertagen av all fantastisk personal. De kammade och flätade mitt toviga hår, borstade mina tänder och tvättade av mig så gott det gick.
Efter två nätter på MIVA blev jag på torsdag eftermiddag flyttad till Infektionsavdelningen. Det var som att flytta Från “Sheraton” till vandrarhem. Stora glädjen var dock att familjen kunde hälsade på. Barnen skrattade hjärtligt åt att mamma hade blöja på sig. Sambon tyckte att jag luktade sååå illa. Inte så konstigt med tanke på att jag svettats, frusit om varannat och inte kunnat duscha ordentligt på fyra dagar.

Dagen därpå stod diagnosen klar sepsis orsakat av mördarbakterier, streptokocker A, så nu kunde jag få antibiotika i tablettform istället. I väntan på utskrivning och läkarintyg tog jag en lång dusch, och njöt av att vara fri från alla slangar.

Jag blev sjukskriven i två veckor för att återhämta mig och det behövdes verkligen. Jag sov till en början större delen av dygnet.
För magen tog det flera månader att bli helt återställd igen.

Mitt råd är att lyssna på din kropp. Symptom som hög feber, illamående, diarré och magsmärtor kan vara sepsis och sjukdomsförloppet går snabbt.

"Min diet under tre dygn"
"Min utsikt på Infektionsavdelningen"
"Första måltiden efter min droppdiet. Som synes inte så smakrik"
"Ett utdrag från läkarintyget"
"Hela jag svullnade upp av alla liter dropp. Magen såg ut som när jag var gravid femte månaden typ"

11 Comments on “Blodförgiftning sepsis

  1.  by  michelin

    Visst är det skönt när barnen skrattar med en (inte åt en) när man ligger där, sårbar med slangar m.m och är orolig över hur ungarna skall reagera?
    Och visst uppskattar man sin frighet, den utan alla slangar? Så mycket vi tar för givet…Tur att du fick rätt hjälp och i tid!

  2. Pingback: Bloggen fyller 1 år! | Det ljuva 40+ livet

  3.  by  Jonas Forsberg

    Intressant läsning! Själv precis hemkommen efter 3v på Danderyd varav 8 dagar på IVA. Intuberad och nedsövd en vecka pga strep A lunginflammation. Precis som du även blodförgiftning (sepsis) med en sänka på 500!

    Det här var direkt livshotande vilket känns extremt overkligt. Enligt läkarna hade jag inte kunnat göra något annorlunda för att undvika situationen utan det läskigt snabba sjukdomsförloppet är en stor del av problemet. Råkar man ut för detta med “för” dåliga ingångsvärden — då är det bara att hälsa hem! Ja, jag vet, det är helt absurt år 2013 med endast influensa-symptom som förvarning…

    Kan beskriva mitt förlopp med spaltmeter av text men sparar det till ett annat forum. Det kanske minst lika intressanta är att hjärnan tar rejält med stryk även psykiskt dels efter en så lång nedsövning och dels pga det extremt allvarliga tillståndet man “kastas” in i … Kallsvettningar på nätterna och generellt dålig sömn gör återhämtningen låååångsam ….

    •  by  40plus

      Oj, det lät extremt läskigt! Glad att du nu så sakteliga återhämtar dig. Som du säger; det känns helt overkligt att något som verkar vara influensa är direkt livshotande. Lycka till nu och ta det lugnt. Själv är jag helt återställd :).

  4.  by  kerstin palmgren

    Tack för din fina blogg. Min make Urban ligger på infektion i Borås sen två veckor tillbaka. han har fått sex olika antibiotikum,men inget biter på hans staff sepsis. Sista veckorna innan han kom till sjukhus trodde jag att han hade drabbats av ngn demenssjukdom, totalt håglös. Känns ganska bra idag då läkarna och all sjukhuspers är helt underrbara. Dagarna går ut på ultraljud, ct röntgen & provtagning. Himla skönt att du har repat dig;) Sveriges akutsjukvård skulle få en bragdmedalj för god vård!!
    Hoppas att får förbli fortsatt frisk
    Kram Kerstin

    •  by  40plus

      Tack Kerstin! Usch vad tråkigt att höra om din man. Jag hoppas verkligen att de hittar något som hjälper och att han snart blir frisk! Ja, en stor eloge till sjukhuspersonalen!

  5.  by  Catrine Neiler

    Tack för din blogg. Intressant att läsa även er andras berättelser. Min pappa ligger nu på sös. Med sepsis, lunginflammation, leversvikt och de tog bort gigantiska gallstenar och hans galla. han låg i respirator i ca en vecka. Hade hoppats att kunna prata med honom nu. Men han verkar så förvirrad. Är så orolig att han inte ska återhämta sig. Han har varit på sös i 15 dagar.

    •  by  40plus

      Förstår din oro. Bara av blodförgiftning blir man ju otroligt utmattad och i kombination med allt annat måste kroppen ha tagit en hel del stryk. Jag håller verkligen tummarna att allt ska gå bra.

  6.  by  Johanna

    Hej!
    Jag läste din historia och känner igen mig så väl. Har sedan en vecka kommit hem efter sjukhusvistelse i två veckor på KS i just Sepsis, livet är skört. Det jag undrar är hur lång tid det tog för dig att bli ” normal” igen. Förstår inte hur jag ska kunna börja arbeta igen om två veckor? Tack snälla för svar. Med vänlig hälsning, johanna

    •  by  40plus

      Hej Johanna,
      Usch inte kul att du drabbats av sepsis. Två veckor på sjukhus låter tungt! Själv låg jag bara inne i fyra dagar. Så det låter som du drabbats värre än mig.

      Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan jag var helt återställd- jag hade inte några problem att jobba efter två veckor, men jag var lös i magen i flera månader efteråt – kanske ett halvår. Jag var inne på kontroll efter några månader för att kolla att det var normalt och det var det tydligen.

      Hoppas att du återhämtar dig snabbt! Krya på dig!